Zack möter verkligheten..

Vardagen med en tävlingshäst av den här kalibern är inte piece of cake alla gånger. Sedan Zack flyttade till mig i början av hösten har vi tampats med hans nerver, och sakta men säkert börjat acklimatisera honom till ett liv på den Norrländska landsbygden. Långt ifrån stora lyxiga anläggningar, utan verkligen på vischan där det är hårda bud som gäller.

  1. Utevistelse
  2. Lösdrift
  3. Uteritter

Ungefär så har prioriteringsordningen sett ut, sedan han kom, när det gäller att lära honom att hantera olika situationer. Zack var nämligen inte van att gå i hage, så kontrasten var milt sagt enorm att flytta till mig som inte bara erbjuder lång daglig utevistelse – utan har alla mina hästar på lösdrift, med eller utan annan hästkompis i hagen. Från hans perspektiv är det här en helt annan värld.

Tog några veckor tills han kunde vara ute i en pytteliten hage utan att antingen vandra eller stå och väva oroligt. Ännu några veckor senare fick han börja gå på lösdrift, i egen hage, också av modell ”liten ruta”. När han sedan lugnat ned sig där efter ännu en tid, gjorde vi en i sammanhanget normalstor hage till lösdriften, som han då mentalt hade blivit redo att trivas i.

Numera är det snarare så att han ÄLSKAR sin lösdriftshage, och istället blir stressad om jag tar in honom i box – inte så konstigt kanske, när hästen insett tjusningen i att faktiskt kunna vara ute dygnet runt och inte spendera sin fritid instängd mellan fyra väggar 24/7, 7 dagar i veckan, året om. Är evigt tacksam att han kom till mig och får uppleva ett riktigt hästliv, med sina 18 år var det milt sagt på tiden.

Nåväl, som ni förstår, det här var inte direkt en utomhushäst när han flyttade hit utan snarare en porslinshäst. Inget ont om hans förra hem, hästhållningen är helt enkelt annorlunda i vissa andra länder och han har haft ett förhållandevis bra liv även tidigare. Men det här med uteritter, gode jösses..

För en häst som ridits till 99% i ridhus eller på ridbana under så många års tid, fick han rent ut sagt en chock när jag började promenera honom utomhus. Det var ett antal veckor av stress, hetsig piaff och passage istället för skritt (gångarten verkade inte existera) och gnäggande. Nu går han däremot utan problem att leda utomhus på promenader, vaken är han alltid som individ men stundvis slappnar han av riktigt fint. Därmed är det dags att gå vidare till att börja skritta honom utomhus uppsuttet, och vänja honom vid uteritter.

Så där är vi just nu, och fokuserar på uteritterna när vi ändå tar det lite lugnt ett tag framöver. Många självutnämnda experter kommer såklart med kommentaren ”Alla hästar kan ridas ut, det är bara att sitta upp och göra det.”. Oh well.. Naivt, och okunnigt. Det kan vara en enorm säkerhetsrisk för både häst, ryttare och omgivning att göra precis som det sk. tipset lyder.

En nervös, stressad och kanske till och med rädd häst kan snabbt bli en farlig häst. På uteritter kan du aldrig förutspå vad som kan dyka upp. Allt ifrån bilar som kör förbi ekipaget alldeles för fort, till en älg i skogen eller en cyklist som i en kurva kommer upp precis bakom hästen utan förvarning.

Det vore därför otroligt inkompetent att tro att det är en bra idé att utan förberedelse hoppa upp på vilken häst som helst och rida ut. Därför väljer jag istället att göra rätt, förbereda min häst ordentligt från marken, och stegvis öka svårighetsgraden av miljöträningen uppsuttet.

Alla hästar GÅR inte att rida ut på. Men alla hästar SKA lära sig att ridas ut, åtminstone resonerar jag så. Både för hästens psykiska välmående såväl som för den fysiska hållbarhetens skull.

Ser fram emot dagen som Zack & jag kan galoppera omkring barbacka i skogarna häromkring. Fortsättning följer!

Kommentera