Det första steget tar dig inte dit du vill, men det tar dig från var du är

Nybliven 5-åring i det fina vintervädret!

Red några av hästarna imorse, och var SÅ nära att ramla av ena unghästen rakt in i en vägg. Men, tacka vet jag min balans som återigen mirakulöst räddade upp situationen! Oftast sitter jag som gjuten, men med oförberedda bocksprång är det inte alltid så enkelt alla gånger.

Livet med unghästar är verkligen en berg- och dalbana, det går upp och sedan går det ned. Och så fortsätter det, gång på gång. Vägen till framgång är aldrig spikrak, den som tror det är naiv – verkligheten är inte alltid så perfekt, som många ofta vill få den att verka. Även bakom de finaste fasaderna finns det svackor och motgångar.

Brukar tänka som så, att ju mer jag rider desto bättre balans får jag. Ju bättre kroppskontroll jag har, desto lägre är oddsen att jag kommer ramla av. Med andra ord ser jag varje tillfälle i sadeln som något som gynnar mig, på alla sätt och vis.

Ska man bli riktigt duktigt finns det ingen annan väg att gå förutom att spendera så många timmar det bara går, i sadeln på olika hästar. Därför har jag aldrig heller varit främmande för att rida någon sorts häst, eftersom alla gynnar min egen utveckling på något sätt, och bidrar till mer erfarenheter och därmed en bredare kompetens.

Ibland tror jag inte riktigt att alla ryttare förstår hur viktigt det är att rida olika sorters hästar heller. Att kunna rida sin egen häst bra är en sak, men en duktig ryttare ska kunna sätta sig upp på i princip vilken häst som helst och visa den på ett trevligt sätt. Det är lättare sagt än gjort, eftersom att det kräver att ridningen verkligen sitter i ryttarens benstomme – förmågan att vara anpassningsbar efter den häst man rider.

Det ska vara en självklarhet att direkt kunna känna av läget, inte en ansträngning eller något som känns svårt. Är det jobbigt att rida helt nya hästar, så tyder det helt enkelt på att mer rutin behövs.