Special edition

Ibland får jag mig en tankeställare på hur det från ett utomstående perspektiv måste se ut när jag hanterar Zack. Om man tänker sig att en häst är lite ”extra allt”, och sedan tar kryddburken – tar av korken, och häller ut allt innehåll. Plötsligt blev det lite väl kryddstarkt. Ungefär så är Zack, en specialutgåva av rang som är en av de absolut vänligaste hästarna jag träffat, samtidigt som han tar förstaplatsen som den mest krävande och svårhanterade.

Även om jag har accepterat läget och inte ångrar köpet, är jag nog fortfarande lite häpen över hans personlighet. Han var ett impulsköp där jag hade ungefär 10 sekunder på mig att besluta mig för om jag ville ta ett riktigt bra erbjudande – dvs. köpa Zack – eller avstå. Det var inte många frågor jag ställde, och egentligen visste jag inget annat än vad han har presterat dressyrmässigt dagen han klev ur lastbilen på vår gård.

Jag hade länge drömt om en tillräckligt reaktiv och het häst för att inte göra mig bekymrad i ridningen. För bekymrad är något jag lätt blir, över alla hästar som kräver fysisk styrka för att ridas dressyr på. Det är inget jag vill behöva, och absolut inte på en häst jag ska rida så gott som varje dag i (förhoppningsvis) många års tid. Då avstår jag hellre helt från ridningen. Mina hästar vill jag inte behöva banka fram. Det ger mig bara dåligt samvete, och tar bort glädjen från ridningen.

Utan jag vill kunna rida på känsla, teknik, och tankeverksamhet. Så att hitta en häst som är tillräckligt lyhörd och explosiv för att tillfredsställa mina önskemål har inte varit helt enkelt. Framförallt inte när jag enbart sökte en äldre läromästare som ”gjort allt, och kan allt”.

Naiv är jag inte, så jag visste på förhand att det egentligen kvittade vad jag skulle ställa för frågor till säljaren. Hästen på videon såg ut att vara det jag alltid drömt om, och en sådan häst är aldrig enkel. Så länge den inte skulle vara oridbar eller direkt farlig, tänkte jag att jag skulle vara nöjd. Och det blev jag, även om jag första veckorna faktiskt undrade om han inte riktigt hade ”DET” ändå. Sedan insåg jag tack vare kloka människor att det inte var hästen som var för långsam, utan min ridning som varit (och fortfarande är) lite undermålig.

Så när Zack inte kan skritta på en promenad ute, utan galopperar på stället bredvid mig eller säger FNORK och travar på stället klandrar jag honom inte. Att beteendet beror på stress är en sak som är säker, och det kommer inte gå att ändra på över en natt utan den här hästen behöver tid på sig.

Det liv han lever idag är så långt bort från vad han upplevt tidigare, och kommer ta åratal för honom att landa i helt. Tid som jag får lov att ge honom, eftersom han helt enkelt hör hemma här. Även om han ger mig gråa hår så älskar jag den här hästen över allt annat.

Därför hade jag heller aldrig kunnat sälja honom vidare med gott samvete, den genomsnittliga ryttaren och hästägaren skulle varken vilja eller kunna ha en häst som honom. Han är ingen problemhäst, det är en riktigt het dressyrhäst på Grand Prix nivå – som levt i en bubbla hela sitt liv. Vilket mer eller mindre är samma sak, när de två olika världarna krockar.

Även om det här låter som rätt mycket svammel, så är min poäng: Du kan inte köpa en Ferrari och förvänta dig mentaliteten av en Volvo.

Det är därför man ska köpa en häst som passar för ändamålet, och som fungerar för den nivå av ridning du är på idag. Du bör vara helt säker på att du kan förvalta den häst du får hem väl, med dina nuvarande kunskaper – och sedan sikta på att lära dig mer allt eftersom. Men det går inte att köpa en Ferrari som du knappt klarar av att underhållsrida, och sedan förvänta dig att vardagen ska flyta på som guld på gröna ängar per automatik bara för att hästen är välutbildad. Var realistisk, så gör du både dig och hästen en stor tjänst.